Ett litet klättringsäventyr

3 januari 2013

 

Ett nytt år har börjat och vintersäsongen är igång, med allt vad det innebär i form av utförsåkning, längdskidning och snökojsbygge. Så med detta i åtanke tänkte jag skriva en kort berättelse om en av de roligare helgerna från förra sommaren.

Idén till detta äventyr tog snabbt form tidigt på sommaren när jag blev biten av klippklättring.

Jag hade sett en liten del av klättringsklipporna i södra Finland och planerade kommande helgers klättringsresor för sommaren. Istället för att dra till någon klippa som finns med på Finlands klättringstopon så tyckte jag det vore kul att ta sig till en orörd klippa utan utstakade rutter. Den perfekta klippan för detta äventyr visste jag redan nämligen var den fanns. Jag har spenderat en del tid vid en sommarstuga och en bit från denna stuga ligger en liten liten ö med en rätt så imponerande klippvägg som störtar rakt ner i vattnet.

Eftersom klättring inte var en hobby under mina tidigare besök till detta område hade idén inte slått mig tidigare. Efter en del kartrekognosering och ruttplanering baserat på foton jag tidigare tagit på klippan, samt en del planeringssamtal med min ständige brottskumpan Jakob, slogs ett datum fast för när klippan skulle besegras.

När vi så äntligen var på plats under en stekhet juli sol en vacker lördag blev vi varse om att det kanske inte skulle gå så lätt att besegra klippan i alla fall. När vi rott vår lilla läckande roddbåt de 300 metrarna som krävdes att ta sig till ön kom vi för första gången i närkontakt med vår klippvägg. Trots att klippväggen var ganska bred fanns det egentligen bara en rätt smal sektor som direkt lämpade sig för en längre klättringsrutt, något som vi anat baserat på fotona vi hade till förfogande och som bekräftades nu när vi kom till klippan.

Ett annat dilemma var hur vi skulle rigga allting. Topprepsklättring skulle det bli och vi hade tänkt sköta säkrandet uppifrån ankarplatsen. Det visade sig dock att det skulle ha blivit krångligt att sköta säkringen uppifrån. Det fanns ingen mark under fötterna vid startpunkten, klippväggen gick ju rätt ner i vattnet, vilket i kombination med att klippans övre hälft var aningen negativ skulle ha gjort det svårt för klättraren att komma åt klippan vid startpunkten utan att sig en simtur. Så för att underlätta starten och för att underlätta kommunikationen mellan klättrare och säkrare beslöt vi att sköta säkringen från roddbåten och starten skulle ske från ekans kant.

Ett annat problem dök ändå upp innan vi började rigga något. Hur vi än granskade klippväggen vid startsektorn blev vi inte kloka på hur vi ens skulle komma upp den första metern på väggen. Klippan var ju slät som en kylskåpsdörr, tyckte vi. För våra otränade klättringsögon var det omöjligt att lista ut en bra rutt, för att inte tala om att hitta ett enda grepp eller den minsta kant eller kristall för att ta sig upp på väggen från båten.

För att inte använda hela dagen för detta tillsynes omöjliga uppdrag lade vi det nu redan legendariska bestigningsförsöket på is. Vi tog i land en bra bit till sidan om vår planerade rutt och klättrade på mer lättillgängliga men kortare rutter för att stilla vårt klättringsbehov, samt för att ha mer tid att fundera på problemet med den längre rutten. Nåväl, vår lilla uppvärmningsklättring på de kortare rutterna avbröts plötsligt mot kvällen av ett åskväder. Vi rodde hastigt bort från ön och i våra sinnen hade vi väl redan gett upp försöket på den långa rutten. Orsaken var den att vi hade tider att passa på söndag och var tvungna att starta rätt tidigt hemåt mot Helsingfors.

Under kvällens bastubad beslöt vi ändå att så lätt kan vi ju inte ge upp. Väckning klockan 5 på söndag, snabb frukost och en tidig roddtur mot klippan på morgonen av vad som tycktes bli en fantastiskt solig dag. Efter lite tidsödande fumlande, med riggandet av topprepsankaret följt av långa stunder klängandes på klippan vid starten, kom Jakob slutligen på hur "barnlåset" till vår rutt skulle lösas. Efter detta öppnades en fantastiskt rolig klättringsrutt för oss.

Rutten var lagom svår för vår nivå. På flera ställen när man kämpade och tänkte att "näe, nu kommer man inte vidare längre" så fanns alltid ett litet litet guldgrepp när man sträckte på sig, som gjorde det möjligt att fortsätta klättra.

Två försök var hann vi med denna söndag förmiddag och ända upp kom vi inte. För båda två tog klättringen slut vid ett rejält överhäng där följande grepp, så vitt vi kunde se, fanns så långt borta att man vara tvungen att hoppa och slänga sig efter greppet. Detta move lyckades vi inte med denna gång men nästa sommar blir det fler försök på rutten.