Skidvandring i Pallas-Ylläs nationalpark

14 - 21 februari 2015

Dags att kvittera lånet av Tält och GoPro :) 

 

 

Vi åkte iväg på lördag morgon och körde till Rovaniemi där vi övernattade hos en släkting. Följande dag körde vi de sista tre timmarna till Pallas. Kvicksilvret visade på -28 då vi såg solen gå upp bakom oss, långt söderut. Riina funderade nog vad hon gett sig in på. Detta skulle bli hennes livs första vintertur.

Packandet av pulkan tog sin timme i anspråk och det var redan middagstid då vi kom oss iväg. Äventyret lät inte vänta på sig. Den isiga nerfarten genom Palkaskuru med 45kg i pulkan och vindens hårda tryck i ryggen var spännande.

Vi fortsatte längs med fjällets östra fot genom kuperad skogsterräng. Det blev en hel del fysiskt stret med småbackarna och pulkan. Långsamt tog vi oss framåt. Utan skoterspåret hade vi varit tvugna att lägga om våra planer för stugövernattning. Och nära nog blev det ändå att överge den planen.

Lunchpausen var bestämd till ett vindskydd längs med dagsettappen. Dit kom vi först kl 15. Det kändes inte helt bekvämt att gå så långt utan tankning. Riina kan vara rätt bestämd, så det var att förhålla sig till saken som en överlevnadsövning. Vi hittade vindskydden fulla med snö. De var konstruerade i en vid vinkel (90+) som riktigt samlade upp all yrsnö (och säkerligen låter en bättre beundra fjäll och sjö i ett stillsammare väder). Vi grävde ut ett litet krypin i det ena vindskyddet. Med snön yrande i famnen slevade vi i oss varma bönor ur termosen. Yrsnö smalt på lår som var beklädda med icke vattentäta byxor. Därmed hastade vi iväg så fort hungern var mättad. 

I tankarna hade jag redan ställt in mig på att sätta upp tältet. När vi kom fram till punkten där den sista stigningen på 3km upp till stugan tog vid hade det redan börjat skymma. Dessutom hade mina stighudar frusit, de halkade omkring i snön till ingen nytta och lossnade upprepade gånger. Riina ville inte tänka på att sova i tält, inte jag heller för den delen. En varm brasa i kaminen kändes onekligen mycket mera lockande än att kall och fuktig börja tältpyssla. Det fick bli att ge sig på stigningen trots mörker, hård vind och trytande krafter. Jag satte stighudarna i armhålorna så att limmet smalt och igen bet sig fast i skidan. Pulkan var tung, men jag visste nog att jag orkar. Mörkret begränsade förstås synen och försvårade orienterandet, men vi har varit till Nammalankuru-stugan tidigare (på sommaren) och dessutom hade jag GPS och färska batterier i fickan. Den största risken ansåg jag vara vinden. Det blåste hårt och var ganska kallt nere i skogen, hur måste det inte blåsa och yra uppe på fjället då! Nå vi tog risken och det gick bra. Klockan 20.15 var vi inne i stugan. Solen gick ner 16.30 och riktigt mörkt var det från klockan 18 framåt.

Nammalakuru-stugan var helt nybyggd med torkrum, stora fönster och glaslucka i kaminen. Det var värsta lyxen. Inrefilébiff på menyn till råga på. Vi tog en mellandag med toppturer och bokläsning. Solen sken och vinden ven. Andra natten fick vi vara på tumanhand i stugan.

När vi drog vidare låg fjället i moln. Man såg inte ett smack. Jag åkte i full fart in i en vindpackad (hård) driva på vägen ner. Det går ju inte att balansera på skidspetsarna så jag tryckte näsan i backen i ett tungt fall. Som tur stoppade pulkan i samma driva som jag stopplade över. Inga skador. När vi kom ner ur molnet blev åkningen riktigt rolig. Pulkan gav bra fart och skoterspåret var brett och platt. Behövde man bromsa kunde man styra in i björkskogen och lössnön runt omkring.

Vi kom fram till Hannunkuru i skymningen. Där hade bastun eldats för inte så länge sedan så den blev varm med en famn ved. Efter bastu och snöbad fick vi igen vara ifred i stugan.

Nästa dag var igen strålande sol! Dessutom hade de kommit en del nysnö under natten. Vilket fantastiskt vinterlandskap! Så tyst, gnistrande, rent och mjukt med försiktigt värmande solstrålar. Det manade till tårsnörpta sväljningar och tyst glädjejubel i hjärtat. Skaren bar någorlunda så vi vek av från skoterspåret ut över Jänkhän, med solen i ansiktet. Den natten sov vi i tält.

Jag hade med ett multifuel kök som jag inte hunnit testa. Det var lite känsligare än Trangias petroleumkök. Vi hade en enmeterslåga i tältet då jag lyckade pumpa övertryck i bränsleflaskan. Det blev varmt och sotigt. Och luktade petroleum. Som tur antände inga dunjackor, tältdukar, sovsäckar eller dylikt. Då hade vi nog brunnit som facklor och turen hade blivit mindre lyckad. Hur som helst så fick jag lågan ner i absidgropen, som var ordentligt grävd, och kranen stängd. Vi klarade oss med lite skrämselhicka. Dom där vinterköken lönar det att träna in sig lite på innan man eldar inne i tältet.

Följande dag var mulen och fuktig. Det klarnade upp lite efter hand, fast solen kom inte fram den dagen. Men vilka iskristallformationer i träden! Det var ett riktigt sagolandskap. Tittade man bakåt var träden vita, tittade man framåt var de gröna och svarta med vita konturer. Vi övernattade i Mäntyrova, endast fyra kilometer från Pallas. Där var en gubbe som gjort vinterturer i tjugo år. Han hade skogsskidor på 240 cm och dragpulka med mat för två veckor. Skall han upp på fjället undrade jag? Jo, sa han. Det var första gången han var i Pallas-Ylläs. Jag undrar fortfarande hur han gör i backarna med de där skidorna. Han sade sig också ha eldat med Biltema-gas i minus 20 "och den brann hur bra som helst". Man undrar.

Nästa dag skidade vi till Pallas, packade bilen och gjorde en dagsutfärd utan packning. Herregud vad skönt att röra sig utan pulka ett slag! Solen sken och det låg nysnö i backarna. Jo, tack. Njutningsfullt, det var det. Med ett litet styng i hjärtat ändå. Vi kunde ha såna vintrar nere i södra Finland också, ifall vi inte i vår rasande girighet och drivna av allehanda addiktioner vore i full färd med att ställa om klimatet och förstöra ekosystemet.

Sista natten sov vi på hotell, badade bastu och åt middag. Inte alls lika tillfredställande som den övriga färden vill jag påstå - men nästan nödvändigt när man som 35 åring skall köra tusenetthundra kilometer följande dag.

Summa summarum, en lyckad tur! Kan rekommenderas, också för nybörjare :)