Midnattssol, djävulsåker, issjö och lajbans

12 - 22 juni 2015

Det bar iväg fredagen den tolfte juni. Vägen till Lappland var lång även denna gång. Därmed tog vi en sovpaus på vägen. Rättare sagt i Tiilikkajärven kansallispuisto. En liten pärla till nationalpark knappt någon har hört talas om, den är mitt i ingenstans. Vi hade en enorm sandstrand helt för oss själva, endast tre kilometer från parkeringen. Najs. Det var ganska skönt att promenera lite då det annars blev så mycket bilsittande.

För den som ännu inte vet hur en sprängticka, aka chaga, aka pakuri, ser ut. Kolla här. Ett praktexemplar.

Efter en lång nattpromenad och för lite sömn i det magiska nattljuset drog vi vidare. Vi kom fram till Hietajoensuu i Enare framåt kvällen, och smättade upp tältet igen. Vi smättade på en del myggor också. Men de var i själva verket ganska fredliga. Långbenta myggindivider hängde i stora klasar här och där i luften. Ungefär var tionde minut gjorde en av dem ett halvhjärtat försök att stickas, vilket ledde till en omedelbar och för tidig död för ifrågavarande insekt. Vi, undertecknad och Riina, som mördade dem, betedde oss betydligt mera aggressivt än myggorna. Det blev sovet en del på natten och följande morgon embarkerade vi våra kajaker. I själva verket var det inte exakt morgon när vi kom iväg, snarare tidig eftermiddag. Så såg stranden ut.

Enare är en j***igt stor sjö, det som syns är bara en av flera fjärdar. Man kan fråga sig hur bilden är tagen, eller fortsätta läsa. Det gick lite vågor på fjärden och Riina blev nervös i sin lekfulla Sea Pearl (med relativt låg initialstabilitet). Det kalla svarta djupet under oss bidrog till spända muskler och snabbt försvinnande krafter. Det började verka som om jag felplanerat resan. Dagens 23km som inte borde ha varit mer än en munsbit på fyra timmar aktiv paddling, blev en relativt lång historia som avslutades med ledpaddling på bogser. Nå sent om sider kom vi fram till ödestugan vi skulle övernatta i. Och det var jäkligt skönt.

Följande dag hade vi nya krafter, och vädret var lugnt direkt från början. Men det regnade lite, så det blev bara nån enstaka bild tagen.

Vi paddlade lite på tjugo kilometer andra dagen igen. För mycket med tanke på gårdagen. Är man långt ifrån varandra nivåmässigt blir det kompromissande hur man än gör, och ingen är helt nöjd.

Följande dag regnade rätt häftigt på tältet när vi vaknade. Vi bestämde oss för att försöka vänta ut regnet, vilket ledde till att vi sov till sent på eftermiddagen. Regnet bara fortsatte. Det var illa. Men iväg skulle vi. Klockan sju på kvällen hade vi ihop grejerna och var stadda på färd. Det var tuff terräng. Djävulsåkrar och mossar om varandra. Vi halkade runt, blev våta, och var inte de bästa vänner. Skorna fylldes sakta men säkert av vatten. Regnvandringen höll på till sent på natten. Det är ljust dygnet runt i Lappland på sommaren så det går nog bra att hålla på in på småtimmarna, om man bortser från att dygnsrytmen störs. Klockan två var vi i våra sovsäckar och slevade girigt i oss het spenatsoppa. Då hade vi gått ungeför tretton kilometer.

Följande dag hade vi våta skor, våta kläder och.. regnuppehåll! Det var välkommet. Regnuppehållet alltså. Jag tog en lite ordentligare titt på kartan. Riina fick hörbarhet och nät till sin mobil. Vi klurade ut en ås att följa, en sjö med en sandstrand, och att det väntas sol till följande dag. Humöret sköt i höjden med flera antal grader. Vi tog på oss våra våta kläder och traskade iväg.

Djävulsåkern. Inte direkt vandrarens bästa vän.

Mossen. Lite vänligare mot vandrare, men ibland helt oframkomlig.

Åsen. Det är ingen slump att viltstigarna följer åsar i Vätsäri. Älgarna vet vad dom sysslar med. Haaa-lle-lluu-uujaa!! Vi kom fram till vår sandstrand, och följande dag hade vi det bästa sommarväder man tänka sig kan.

Vissa chillade.

Andra fiskade.

Vi var överens om att stanna och njuta av dagen, och vila.

Det ser ut som ett bra ställe att kasta på..

Och det var det också..

(Tack för lånet Danni!) Fisken var god till förrätt, och huvudrätten var också prima. Baconskojs med torkade ärter.

Dagen förflöt i solsken och all sköns lugn och ro vid Mellalompolos strand, medan det regnade överallt i resten av landet. Vi fick ny energi. Vilket behövdes. Följande dag hade vi att vandra tjugo kilometer till kajakerna. Och Vätsäri är Vätsäri, även om det finns några lättare åsar här och där. Vi knallade iväg. Det blev en tuff vandringetapp för oss båda. Belöningen när vi kom fram: en sojabolognese, med extra ost. Mums.

Och en liten stärkande stänkare.

God natt!

Och god morgon!

Rent vatten! Sol, och.. motvind. Sea Pearlen orskade problem igen, och jag fick tid att grubbla. Över turen, som jag tänkt på i åratal - sedan den kom med i romanen Operation Ikaros. Den blev inte som jag hoppats. Varken turen eller romanen. Kompromissen att offra vandringsdelen upp till Vätsäris legendariska högland. Alltsammans, i kombination med den tysta uråldriga sega och karga naturen runtomkring, fick känslorna i rörelse. På en liten holme mitt i ingenstans på midsommardagen drabbades undertecknad av häftiga känsloutbrott. Solen sken och känslorna svallade. Det var jobbigt, och skönt. Men vidare måste vi, så det blev att avbryta ältandet och borda båten. Universum visade välvilja och vinden började mojna, hela Enare stillnade. Det blev lättare att paddla, i synnerhet med Sea Pearlen. Det gick bra att smått lugna ner sig. Och så kommer den här flytande emot när vi vänder runt en udde.

Han hade varit ut i en vecka och skulle välan hålla på i en till ungefär. Hemma från Lahtis, med två kameror i den svarta boxen. Den ena brukade han i vår åsyn genom att ta en bild av oss. Vi chattade en stund. Bland annat fick vi höra om poliser som stekt pytt i panna i Pisterniemi på midsommarafton, och gjort blåstest åt chaffisen till den enda motorbåt de hittade på sjön. Båten lär ha blivit stående efter att poliserna körde iväg. Vi fortsatte, och vädret framträdde alltmer till sin fördel.

Jag fick öppna mina funderingar lugnt och sansat under lunchen, och gavs så möjlighet att komma över besvikelserna. Man måste resa sig upp, eller rolla sig upp, om man plötsligt faller, eller är upp och ner i kallt vatten. 

Midsommardagen började kännas allt skönare, mildare och vänligare, allt eftersom dagen framskred mot kväll.

Till kvällen paddlade vi in till Pisterniemi-ödestuga. Midnattsolen sken, själen var rensad och tvättad. Det magiska ljuset och harmonin runt omkring tände tacksamheten och ödmjukheten inombords.

Och vi tände kaminen i stugan.

Följande dag.. ..seriöst alltså.. ..fortsatte det så här:

Måste nypa mig i armen, men det bara fortsatte..

Hela Enare träsk låg i total stilltje - hela dagen! Fisken hoppade överallt, det låg feta glänsande insekter och gosade i solljuset på vattenytan, vissa fortsatte gosa i fiskmagar. Själv rev jag bort torrdräkten och årets första paddling i téskjorta var ett faktum. 

Och den obligatoriska självfien var också ett faktum.

Det bästa med att paddla på Enare är nog att man inte behöver släpa med sig vatten. Bara att sträcka ut handen och skopa i sig av den kristallklara kalla varan. På lunchpausen den dagen blev det simmande och solande också.

Det var lätt och roligt att paddla och det tog inte mer än fyra och en halv timme av aktiv paddling att tillryggalägga dagens 23 km. Jag var imponerad av hur mycket bättre Riina paddlade Sea Pearlen i stilltje än i vågor. Hon har nog fel kajak, eller rätt kajak men i fel tid. Den goda marschfarten innebar att vi kunde påbörja hemresan redan på kvällen. Vi körde nästan ända ner till Rovaniemi, innan vi svängde ner till Ounasjoki och slog upp tältet för sista gången under denna resa.

Där har ni det, Vigu rf:s finfina Nammatj, som man får låna alldeles gratis. Avslutningsvis vill jag tala om för er att jag igen lärt mig något där ute i naturen, om mig själv, och om vad det innebär att vara människa. Livet är inte alltid lätt och roligt, så varför skulle en paddlings- / vandringstur vara det? Vi kommer inte alltid överens med varandra, men vi kan alltid bli vänner på nytt. Efter regn följer alltid sol - förr eller senare. Nästa gång i Lappland tror jag ändå att det blir en solotur, helt på egna - eller rättare sagt - naturens villkor. Man behöver inte alltid vara allt för varandra, inte heller behöver man alltid göra allt tillsammans. Omväxling i väder, liksom i sinnesstämning, bidrar till att göra livet vackert på det stora hela och värt att älska.

Avslutningsvis en bild på åskmolnen ovanför beachen i Kalajoki. Bara en besvikelse till att ta med en axelryckning wink

P.S. Myggornas aggression, och antal, växte explosionsartat under turens två sista varma dagar. Den gamla sanningen om midsommaren som vattendelare vad gäller mygghabitationen i Lappland bekräftades.