"Dagar i paradiset"

17 augusti 2011

(också kallad paddlingstur på Kökar 20-24 juli 2011...)

 

Jag kunde skriva om det kristallklara vattnet, dom röda klipporna, vida horisonten, släta klippor och mjukt kråkris under bara fötter, dyningarna som bryter mot klipporna, gungar kajaken under mig. Om att dela leenden och skratt, nån svordom också. Om hur det känns att vakna i tältet till klarblå himmel, tassa barfota till stranden och dyka ner i det klara vattnet, ner i gröna undervattensvärlden. Stå ute i vattnet i morgonsolen, höra mjuka toner från gitarren från land. Vara fullständigt lycklig, uppfylld av det hela. Veta att man har hela dagen på sig att upptäcka, nyfiket utforska, göra eller låta bli, låta saker ta den tid de tar. Mitt ute i det härligaste skärgårdsparadis man kan tänka sig. Där några paddlare får ha hela världen för sig själv. Där man kan hitta samma vildmarkskänsla och totala tystnad som ute i fjällen nånstans.

 



Men ännu hellre önskar jag att jag kunde beskriva vägen det tog att komma dit. Hur vi dag för dag kom djupare in i landskapet. Hur det kändes att hitta hem igen. Från att först beundra hur vackert allt var, frustrationen över hur långt man irrat bort sig från det här igen, till att så småning om börja känna vinden, klipporna och vattnet mot huden. Fyllas av längtan att bli en del av samma harmoni. Först medvetenhet om hur stel och styv kroppen kändes, hur svårt tankarna hade att vila. Vara där och ändå inte riktigt. Men hur det sakta kröp in under huden och jag plötsligt en kväll kände hur vinden inte längre blåste mot mig, utan svepte rakt igenom. Att jag var en del av vinden, havet, klipporna, gräset. Att så småning om bli fullständigt fri från all form av längtan. Att hitta en ro och ett lugn så djupt att man glömt att det fanns. Kroppen som mjuknade, började kännas hel och levande på ett obeskrivligt sätt. Samtidigt som nyfikenheten, upptäckarivern bara växte. Att känna sig stark och kraftfull och ödmjukt liten på samma gång.

 



För att inte tala om gemenskapen. Hur specielt det blir när man får dela allt det där med andra, hitta samma paradis tillsammans. Oberoende av om tillståndet sen är någon form av euforisk eskapism, eller en verklighet mer äkta än det vardagliga, så gör det gott att ta sig dit. Oftare.

Någon klok har sagt att all sorg och plåga orsakas av olyckliga människor. Inte bara det stora globala, tyranner och terrorister, utan också i minsta privata detalj. Mår man skräp sprider man skräp omkring sig. "Att söka efter lyckan är alltså inte bara bra för en själv utan också en generös gåva till omvärlden. När man röjer undan allt eländet kommer man ur vägen. Man slutar vara ett hinder båder för sig själv och andra. Först då blir man fri att tjäna och uppskatta andra människor."

Så sök dig dit ut. Ofta. Ta med dina favoritmänniskor. Bli lycklig. Kom hem och dela med dig. Vem vet hur världen såg ut om alla människor tog ansvar för att själv unna sig sin egen lycka. :)

Och känner du för att paddla i paradiset så kan vi varmt rekommendera Kökar. En skärgård full med öar och skär som väntar att bli upptäckta. Specielt södra sidan är full av olodat vatten, så båtar håller sig borta. Bara några kilometers paddling ut från fasta Kökar så möts du av ödemarkskänslan.

 

 

Herr Wilson njuter av utsikten från akterdäck. Obsevera skyddsutrustningen.