Att inte finna flow, men att kanske få en insikt

3 maj 2020

På kvällskvisten en mycket lat första majdag lyckades jag på eftermiddagen äntligen rycka upp mig och efter att ha diskat, röjt lite och packat ihop mina grejer körde jag iväg till Tykö nationalpark. Jag hade en vision av en övernattning i rofylld miljö där jag kunde meditera eller åtminstone finna ett lugn i Moder Jords famn och njuta av att vara ute i en annan miljö än den jag blivit väldigt bekant med hemma på gården.

Jag gissade att det under ett veckoslut knappast var människofritt på en plats som en nationalpark i södra Finland. Trots att det var rätt få bilar vid parkeringen, var det mer folk överallt än jag hade väntat mig. Enligt plan skippade jag det första vindskyddet, det var ändå för nära parkeringen för att ens ha hunnit få upp en någorlunda känsla av skog och vandring. En dryg kilometer senare såg och hörde jag på långt håll att även nästa rastplats var full med folk. Inte för att det kunde vara bra att träffa lite människor, men jag hade ingen önskan om att konversera främlingar just den dagen. Klockan visade kväll och jag traskade vidare till mitt tredje alternativ då jag redan gett upp idén om att gå ännu längre bort. Även där brann en eld, hur många tält som helst var uppsatta i skogen och det satt en skara med människor runt elden. Jag hälsade och vände på klacken.

Den fina lilla udden jag hade spanat in ett stycke tillbaka längs med stigen visade sig också vara bebodd av åtminstone ett tält, förmodligen människor också. Jag gick några hundra meter bort och slog läger och gladde mig åt att jag så sent som på parkeringen bestämt mig för att släpa med stormköket, för nu var jag inte beroende av någon eld som jag förstås inte kunde göra upp utanför en eldplats.

Regnet upphörde lämpligt då jag fått upp min hängmatta och tarp och jag kunde sitta vid stranden och koka middag. Att packa ihop några friluftsgrejer för en ennattsgrej går på rutin, men jag upptäckte att helt rutinerad är jag då inte, för jag saknade både matolja och te. Oljan kunde spela roll, men tekoppen jag hade tänkt avnjuta efter maten hade jag gärna velat ha. Och jag fick omvärdera min bild av hur rutinerad jag egentligen är. Min vän föreslog tallbarrste på chatten. Sagt och gjort – det är väldigt länge sedan jag gått någon överlevnadskurs, så några bittra minnen finns inte längre kopplade till smaken.

Och så var det chatten igen. ”Skicka bild”, ”vad gör du nu?”, ”onko kaikki hyvin?”... Och inte bara chatten, utan AR-mobilspelet jag blivit orimligt beroende av. Att ta sig ut i naturen är visst ingen helig plats för spelmakarna, nej tvärtom, längs med lederna fanns hur mycket som helst att spela. Med en otrolig viljeansträngning la jag ifrån mig telefonen och stirrade ut över sjön. En stund senare låg jag varm och myste i min sovsäck och bestämde mig för att läsa en stund.

Det blåste upp under kvällen och jag tänkte att det säkert mojnar under natten. Vad som hände under natten har jag ingen aning om, för jag vaknade av att jag var kissnödig och hörde i samma stund Ingvars röst i mitt huvud: ”Det blir inte bättre...”. Jag tänkte på de första orden i boken ”Slow” om att det inte spelar någon roll vad klockan är, men gissade mig till att det var morgon, så jag pynjade mig själv ut ur både sovsäck och hängmatta.

Telefonen blev orörd ända tills jag hade ätit upp morgongröten som jag tillredde sittandes under tarpen med regnet glatt smattrande ovanför mitt huvud. Då började det kännas som att jag kommer att behöva bilder för det här blogginlägget och brist på annan fotograferingsapparatur var jag tvungen att slå på telefonen. Sedan var det helt kört. Ett evenemang pågick i mitt spel och morgonen, hur skön den än var med morgondopp, ovetskap om vad klockan var och äppelgröt samt kaffe, var det spelet som fångade min uppmärksamhet.

Regnet slutade lämpligt då jag hade fått lägret hoppackat. Det förmodligen mest äventyrliga jag gjorde var att skippa stigen och gå längs med stranden tills stigen igen korsade min väg. Min färd tillbaka till bilen dominerades av icke-verkligheten i mitt spel.

Ett tag senare befann jag mig i Halikko och stannade för att plocka upp något jag köpt på Tori samt i en butik för att få i mig någon form av lunch (kall makaronilåda äten i bilen på butikens parkering). Regnet upphörde inte och jag velade om jag skulle åka och kolla på Viitankruunus fornstig som fanns en liten bit bort.

Viitankruunu hade ny skyltning, men också dessvärre en massa avverkad skog som gjorde stigen rätt omysig. Jag tittade på de tre stora stenrösena som antaget är gravhögar, plockade poäng i mobilspelet och utbytte några ord med ett gäng som också kommit för att gå stigen. Vid det här laget hade jag slutat vara frustrerad på mig själv och mitt beroende av mitt spel och istället njöt jag bara av de korta dopaminkickar spelets gång gav mig.

På hemvägen funderade jag på allt detta. Vad är poängen för mig att ta mig ut någonstans om jag ändå inte kan släppa taget? Finns det inget alls i ett försök till friluftsliv som kunde ge mig något annat än det som finns hemma? Jag sover lika gott i min sovsäck som i min säng och 4G är lika effektivt som WiFi. Samma besvär med att diska trangiakastruller finns med disken av kastruller hemma. Och vad har jag för glädje av att ha en rutin i att inte behöva anstränga mig för att ta mig ut? En rutin som dessutom omkullkastades så gott som direkt då jag hade glömt en så viktig sak som te.

Jag har formulerat två svar på mina frågor. Det första svaret är självklart – lämna telefonen hemma eller i bilen. Ingen kommer att riva spelbyxorna för att jag inte hör av mig på typ 14 timmar. Det andra svaret hör ihop med världsläget idag – det är roligt att göra saker tillsammans. Trots att jag trivs utmärkt för mig själv hemma med alla mina sysslor, så känner jag en saknad efter de på kort varsel genomförda turer med vänner, de gånger vi bara dragit ut till ett närbeläget vindskydd för att göra ingenting och nästa morgon farit iväg till våra jobb. Samvaron med en annan människa är förmodligen det som skulle få mig att skifta fokus på det som faktiskt finns omkring mig, istället för att endast se den i animationer och kortvarigt välbefinnande i form av händelser i ett spel. Så medvetet eller omedvetet väntar jag på den tid då det igen är möjligt att frilufta tillsammans.

 

Vigu rf:s plankutmaning är på gång.

 

Middag med vy.

 

Morgonsysslor.

 

På "äventyr" utanför leden.

 

Viitankruunu fornlämningar.