Nallo på Kalle

19 september - 4 oktober 2011

Lofoten en torsdagsmorgon, i slutet på september. Tom Waits ljuder i högtalarna, medan minibussen stånkar uppför branta backar genom det hisnande vackra landskapet. Med kajaktrailer på släp, fylld med en hög ivriga paddlare och  sikte på en heldag surf i Unstads vågor. Solen lyser från klarblå himmel och stämningen i bilen börjar övergå från morgonsömninghet till en stigande iver och förväntansfull spänning. Bergen reser sig massiva, i fjordarna ligger vattnet spegelblankt och återger himlens blå. Kontrasten i lövens gula och havets turkosblåa är slående och skapar en stark dramatik i landskapet. Det ligger en stillhet och frihetskänsla över det öppna landskapet som är svår att beskriva. Och det är så vacker att det gör ont.

Det blir en solig dag i Unstad. Sanden är vit och vattnet klarblått. Det blir en lyxdag med surf i fina dyningar och närmast vindstilla. Många glada skratt, lyckorus och delad surfglädje. Väl tillbaka i lägret på Kalle Camping finns det så mycket gläjde i kroppen att jag inte kan annat än slänga bort skorna och barfota springa iväg rakt ut i landskapet. Stannar först då det river i lungorna och hjärtat bankar villt i bröstet. Har svårt att inte skratta högt och jag ler som ett fån. Fötterna njuter av friheten och hittar sina vägar längs de mjuka stigarna som slingrar genom ris och mossa.

På kvällen tittar vi på dagens surfbilder, får feedback, lär oss av egna och andras bilder och tar till oss alla tekniktips för nästa dags fortsatta övningar.


 

 

En dryg vecka senare. Klockan ringer 6:00. Det är fortfarande mörkt. Jag trycker på snooze och kryper djupare ner i den fuktiga sovsäcken och lyssnar på regnet som smattrar mot tältet. Igen. Hela kroppen är öm och mörbultad och jag tänker med en grimas på det fuktiga ylleunderstället, den fuktiga torrdräkten och den blöta kajaken... Men jag behöver bara påminna mig själv om hur det känns sen där ute, i vågorna med vinden i håret. Bara man får upp värmen så gör fukten ingenting, blöt blir man ju ändå... Och när vattnet väl börjar stänka i ansiktet och vågorna kännas i hela kroppen där ute så vill jag inte vara någon annanstanns. Kunde inte vara lyckligare någon annanstans. Ivern smyger in igen och plötsligt är det lätt kravla ur sovsäcken och packa iväg för dagens vågor.

Två veckor får jag tillbringa i detta paradis. Första veckan med Kronobys kajakspeccar på deras avslutning, andra veckan på NIL:s vågpaddlingskurs. Havet lär och Lofoten bjuder på vågor, surf och hav i diverse former. Vi surfar dyningar, vindvågor och vågor i tidvattenströmmar. Vi leker in och ut i strömlinjer, paddlar bökiga korssjöar och över spegelblankt, hisnande klart vatten där man får höjdskräck på grund av att man kan se botten så långt ner. Sjöborrar och sjöstjärnor, sälar och tumlare, och kanske ändå finast av allt havsörnarna som dansar, leker majestätiskt och graciöst med vindarna.

Mot slutet av andra veckan åker vi igen till Unstad, men denna gång inte för att surfa. Bussar skulle kastas omkring hejdlöst i de vågorna och för en gångs skull känner jag mig alldeles nöjd med att bara stå på stranden. Havet ryter och vrålar, skummar villt. Det känns lugnande på något sätt, att inse hur små vi ändå är. Att havet låter oss leka med sig då det är på humör, men då det väl menar allvar så har vi inget där att göra.

Foto: Björn Wadenström

Ryktet säger att det finns fina klippor att klättra på Lofoten, men jag kan inte motstå havet och klätterselen får ligga oanvänd i packningen. Sista dagen, dår kursen redan slutat, tar vid med Björn ännu en gång sikte på Flakstads surf. Jag lär mig (?) att då händerna är så kalla att man knappt får på kapellet och kroppen så trött att man knappt orkar lyfta paddeln så lär man sig inte mera ny surfteknik. Hur gärna man än vill. Jag tar stryk, gör om alla misstag och det blir mest kraftiga sidosurfar i dom brytande vågorna. Får inget flyt mera, medan Björn sätter i några fina loopar. För egen del är det bara att inse, kroppen behöver vila. Men själen protesterar villt. Vill stanna kvar.

Det är med ett stort vemod som jag packar ihop Nallo nästa morgon, efter två obeskrivliga veckor. Endast en gul fläck blir kvar i gräset som ett försvinnande tecken på att någon hade sitt hem här.

Visst väntade jag mig majestätiska vyer och fantastiska tider med havet. Ändå överrumplades jag över detta vildvackra färgsprakande höstlandskap som är helt obeskrivligt. Och havet har bjudit på mer utmaningar och nya lärdomar än jag vågat hoppas på. För att inte tala om gemenskapen, all delad glädje över det vilda och fria tillsammans med andra entusiaster. Jag fylls av saknad redan på förhand och lovar mig själv att komma hit igen. Just den här tiden, när fjällen för några veckor klär sig i höstskrud, som en sista trumf innan vintern.