Tankar i januarinatten

5 januari 2012

Durken gungar. Saker slår och knäpper mot varandra. En penna rullar ner över bordskanten... Om jag kunde se ut genom fönstret skulle jag se stora vågor rulla fram i mörkret. Nu kan jag inte se ut, eftersom fönstergluggen är täckt med en stormlucka.

Det är natt ombord på en av färjorna mellan Helsingfors och Stockholm. Det har rullat och gungat varje natt nu i en vecka. Jag har vaknat av jättesmällar då skrovet slår mot en stor våg. Inne kan jag justera temperaturen i min hytt, jag kan duscha varmt, tvätta mina kläder i tvättmaskin, äta mat som står färdig på bordet i mässen... Allt vad jag behöver för att överleva, för att orka, för att vilja vara kvar här, finns.

Utanför blåser det. Och det är mörkt. Jag sitter inne med yllesockor på fötterna. Allt känns tryggt, båten har gått på denna linje i 20 år. Jag kan mina uppgifter i räddningsorganisationen. Snart släcker jag lampan och kan ligga och känna rullningarna i vågrätt läge. Det blir kolmörkt. Stormluckan är ju på fönstret.

Havet och naturen och deras krafter är hisnande nära mig. Jag glömmer det hela tiden när jag jobbar. Jag ler mot kunder, gör det som ska göras. Ute blåser det en iskall vind. Naturen är där. Helt bredvid. Det är nästan ofattbart. Jag går ut på däck och rivs nästan iväg av vinden. Där är den – den stora, vilda, oförutsägbara, underbara naturen. Helt nära, hela tiden. Överallt. Och jag kommer ihåg det, och respekterar det och framför allt – njuter av det.