Långfärdsskridsko – hur svårt kan det vara?

13 - 15 januari 2012

Vädergudarna var på vår sida och kursen i långfärdsskridsko blev av precis som planerat i Ekenäs förra veckoslutet. Boendet skedde i Broby lägergård. Där bastade vi, åt gott och vilade ut efter dagsturerna. Trots det bekväma boendet inomhus fick somliga av oss ändå lite vigustämning då strömmen gick natten mellan lördag och söndag och vi fick klä oss i ljuset av våra pannlampor – mysigt!

Kursen gick i regi av Janne Ingerlund, Henrik och Benjamin. På fredagen fick vi lyssna på föreläsning i klassrum samt pröva ut skridskorna. Vi fick även pröva på att plurra – med packning och allt – samt ta hand om varandra då vi plurrat. Själv lämnade jag övningen med ett blåmärke som täckte nästan hela sidan av låret. Då jag hoppade på isen bildades nämligen inte skilda flak som krossades till ofarliga isbitar under min tyngd utan ett hål i ca. Danistorlek fast lite, lite mindre som jag sedan fick försöka hacka mig loss från. Orsaken till att jag pinsamt nog ertappades med att stå och fota min rumpa i hallspegeln då rumskamraten kom hem på söndag kväll var således enbart i syfte att föreviga det allt gräsligare och blåare beviset på veckoslutets strapatser. Plurrandets och självräddandets ädla konst förevisades för övrigt även under mer autentiska förhållanden, om än lite oplanerat, av två (lite för) modiga individer. – Tack för det!

Lördag och söndag åkte vi ut på ett par sköna dagsturer. Jag skulle så gärna redogöra för exakt var vi åkte, hur långt och vilka uddar vi pausade på samt vilka sorters isar vi hittade, men ärligt talat var jag så fokuserad vid att överhuvudtaget ta mig framåt att jag inte lade märke till mycket annat. Jag som hade trott att skridsko skulle vara en barnlek fick nämligen snabbt tänka om. Istället var jag som Bambi på isen – Bambi i för stora stövlar, ungefär.

Dagsturerna blev således bland annat en läxa i ödmjukhet. Det måste nämligen erkännas att jag har en tendens att vara ganska otålig. I stil med att jag tänker mig att de som hamnar på efterkälken – vare sig det gäller fysisk aktivitet, studier eller annat – bara fånar sig och inte anstränger sig tillräckligt mycket. Det säger ju sig självt att sådana tankegångar inte alls passar in i sådana här sammanhang där själva gruppen och samarbetet är nyckeln och det viktigaste inte är styrka och snabbhet utan att lära sig något nytt och för gruppens individer att möta sina personliga målsättningar. Som det eviga problembarnet denna gång, dvs. den vars skridskor konstant måste justeras, fotleder tejpas och som hela tiden blev på efterkälken och därav allt mer frustrerad och som försökte skynda genom att sparka med tåspetsarna och springa med skridskorna (vilket inte alls fungerar), fick jag lära mig hur tungt det är att inte hänga med. Och att det som alltid handlar om att ta ett djupt andetag, sluta stressa, tillåta sig vara lite dålig och öva rörelserna tills man sakta men säkert börjar få lite flyt. Alternativt försöka se det positiva i situationen: i det här fallet att min muskelmassa i armar, rygg och axlar säkert har fördubblats av taktiken att stå stilla, böja knäna lite och ta sig fram enbart med ispiken och extrastaven dvs. vejva så in i h:vete. Det som är så fantastiskt med just vigugänget och -mentaliteten är att det faktiskt kändes helt ok, det också. I de flesta sammanhang skulle det ha varit en otroligt jobbig prövning men nu tog jag det som en läxa i ödmjukhet och fortsatte färden.

Blanka isar som sträcker sig åt alla håll. Snö som flyter över isen framför en medan man seglar fram med vinden i ryggen. Andäktigheten hos hela gruppen då solen visar sig efter en mestadels mulen dag – solterapi! Den absoluta tystnaden förutom ljudet av isen och den jämna takten av skridskorna (då den äntligen (!!!) hittades). Spänningen då isen spricker precis under en. Att vara ute i friska luften i oerhört gott sällskap. Det är nog det som var det härligaste med detta veckoslut och med långfärdsskridsko i allmänhet. En kurs jag kommer minnas. Och antagligen gå om.

-Dani

(För bilder hänvisas för övrigt till Vigus fotoalbum)