Skidspec på soligt Narvikäventyr

23 april 2010

Skidspecialiseringens sista del hade börjat utomordentligt. Efter ett rörande tal av producern Danni hade alla kursister fått en alldeles egen Powderbunny-mössa. I våra nya mössor hade vi sedan bekantat oss med Narviks pärlor under tre dagar innan det bar iväg på vår tredagars stugtur.

Vi delades in i två grupper, varav den ena tog sig norrut och den andra söderut med samma stugor som mellanetapper. Min grupp började sin skidtur med en motiverande tretimmars tur längs vägar och plattmark innan vi började forcera höjderna. Vädret var dock på vår sida med en värmande sol som bara ibland försvann bakom molnen. Dessa moln skulle visa sig vara de enda vi såg under denna tur. Vi åt lunch i en härlig, sommarvarm sänka just över trädgränsen och fortsatte  vi vår färd upp mot ett brant pass. Jag var dock mera koncentrerad på annat än just själva passet. Efter att Rasse hittat en väg upp genom hängdrivan kunde jag dock börja tänka på färden igen efter att ha lättat på trycket på den mest spektakulära plats jag någonsin hukat mig på... Vår långa vandring slutade med ett fint glaciäråk. Skulle inte solen ha gått ner vid det laget (vilket gjorde det omöjligt att se konturer) skulle åket ha varit perfekt i pudret.

Från dag två minns jag kanske bäst dagsetappen på elva timmar, Heikkis Hawai-utstyrsel , det underbara vädret, alla barnen-vitsarna och mina ansträngningar att tränga tillbaka rädslan uppe på den sjuka branten någon fått för sig att vi skulle ner för. ”Lite trixig” var väl orden Danni använde när han skulle beskriva den för oss. Fast när vi kommit förbi stenarna var åket i solen finfint!

Sista dagen tog vi oss igen upp på glaciärerna i strålande solsken. Vid lunchen kom det dock ett litet moln så att vi inte skulle ha det för skönt. Alla barnen-vitsarna hade bytts ut mot limerickar och de nästan tusen höjdmetrarna till toppen gick som en dans. Väl uppe väntade belöningen: årets bästa puderåk. Jag hade äran att korka detta puder och sedan leda ner gruppen till vägen genom en häftig bäckravin. Efter det återsod ”bara” att ta sig fyra kilometer ned läns vägrenen och dess smiskande kvistar och överraskande gropar. Väl nere stod den trogna HIB:en och väntade. Efter en pizza med de andra stupade vi lyckliga i säng.

Det enda som kunde dra ner på den lätta eufori vi kände, var att den gruppen som hade fått åka alla norrsluttningar på sin tur hade fått betydligt mer puder under skidorna och innanför jackan än vi. Men det unnar vi dem!

Idag har vi åkt några härliga åk i solen på hemfjället och nu bär det av på avslutningsräkfrossa i rektorsstugan.

 

Over and out från skidspecen (för denna gång)

Peter the Panda 

 

PS.

Hanna och Toffi, vi saknar er, men litar på att vi snart får korka välpudrade pister tillsammans.