På tur med Nallo 6-10.8.2010

27 september 2010

 

I slutet av en sommar, då ingenting ville gå enligt planerna, började stubinen bli kort och det kändes att det var dags att sluta planera och vänta på att omständigheterna skulle ändras och i stället bara göra något. Så när möjligheten att få skjuts upp och fem fria dagar i fjällen dök upp så kändes det väldigt rätt att bara rafsa ihop grejerna och sticka iväg.

Logistiskt blev det mest praktiskt att starta från Nikkaluokta då Camilla som jag fick skjuts med skulle starta Fjällräven Classic därifrån. Då vi anlände till fjällstationen fredag kväll var där fullt stohej. Närmare 2000 människor skulle under en veckas tid gå från Nikkaluokta ut till Kungsleden och därifrån vidare till Abisko. Tält och människor överallt, musik, högtalare och värsta festivalstämningen. Stämningen var i topp, men själv behövde jag något annat. Så fylld av iver och förväntan och med en viss lättnad lämnade jag folkmassan bakom mig, smet iväg och vek av från leden upp mot ?ievrra?ohkka, fri att söka mina egna vägar på den stiglösa slätten.

Fylldes av frihetskänsla och lyckorus då jag kom upp över trädgränsen och vyerna öppnade sig åt alla håll. Kändes som att komma hem och alldeles nytt och härligt äventyrigt på samma gång. Gick längre än planerat första kvällen, var alldeles för nyfiken och fylld av lust att upptäcka för att riktigt kunna stanna upp. Slog läger först då solen började ligga lågt och fjälltopparna började kasta djupa skuggor och steget började bli för snubblande i den steniga terrängen.

 



Dom följande dagarna delade jag mest med lämlar och renar - och en hel massa stenar... Gick över ?ievrra?ohkkas stenöken, ner i gröna gräsbevuxna Kaskavagge, över ödsliga Njunni, ner i lummiga Vistasvaggi och längs den så småning om ut till Kungsleden. Stenöken, snöklädda toppar, gröna gräsbevuxna dalar, forsar, stilla sjöar, kalfjäll, fjällbjörkskog, öppna vidder, snårig skog - turen bjöd på väldigt varierande landskap.

Vandrandet kändes ibland som ett slitsamt snubblande och stretande över rullande stenar i timtal med en alldeles för tungt packad ryggsäck som skavde och krängde och allt bara kändes jobbigt och jag kunde inte hjälpa att fundera vad jag egentligen höll på med. Andra stunder flöt det på, fötterna hittade plötsligt rytmen, började lekfullt dansa fram på stenarna, allt var i balans och varje steg en rolig och totalt uppslukande lek, där foten sökte och hittade den perfekta platsen i terrängen i varje steg. Andning, tanke och rörelse, allt i balans, avslappnat, vaket och lekfullt på samma gång.

Men oftast var det ganska vardagligt. Liksom tankarna. Man tänker sig att dom mäktiga vyerna och stillheten skulle föra med sig stora tankar och djupa insikter, men tankarna höll sig starkt i det konkreta, äta, sova, ta sig fram. Konkreta känslor; skavsåren, tröttheten, muskelvärk, friskt uppfriskande vatten, solen som ibland värmde skönt, andra stunder gassade obarmhärtigt, vristen som veks då foten landade fel på en sten, mat som värmde i magen.

 



Ensamheten var jag nyfiken på när jag gick ut, hur känns den och vem möter man då man står inför endast sig själv där ute i flera dagar. Men det var odramatiskt, samma gamla vardagsjag som jag vandrade med. Och om det sen var det öppna landskapet eller vad, men där ute kändes ensamheten aldrig jobbig eller skrämmande. Till en början var det bara helskönt, för visst var det fantastiskt att ibland ha hela världen helt för sig själv, bada naken i fjällbäcken, i en bildskön dal i morgonsol med snötäckta toppar omkring, med känslan av att äga hela världen och så fri som man bara kan bli. Få göra allt i egen takt. Gå vart man vill, när man vill. Ha tid och plats för sina tankar, det gjorde gott. Men efter ett tag blir det helt enkelt lite trist och all den där friheten börjar kännas lite meningslös. Och det är roligare att svära över kilometer av stenhelvete tillsammans med någon, en vacker kväll blir mera värd med någon vid sin sida som förstår sig på sånt. Alla som till slut försökt skratta tillsammans med en lämmel eller föra filosofiska diskussioner med en rentjur i brunsttider förstår vad jag menar...

Men när det blir mindre så blir det också mer intensivt och intimt. Efter att på flera dagar inte ha pratat med andra människor så blev en liten pratstund med två stugvärdar över en delad sockerkaka som ett skönt möte med gamla vänner, ett möte som plötsligt gav helt ny ork att vandra dagens sista timmar.

Och mitt i känslan av vardaglighet så var det ändå en hel massa insikter som smög sig på, egentligen så självklara att det kändes fånigt att måsta åka så långt för att hitta dem. Men det är något vandring och fjäll gör åt en människa. Man kommer ut precis som samma människa som man gick in, och så ändå inte riktigt ändå.

 

 

Lite fler bilder från turen: se i Vigu rf:s fotoalbum.