Om att gå (nästan) 100 kilometer

6 februari 2012

Om att gå (nästan) 100 kilometer

 

Jag deltog förra hösten med två kompisar i ett evenemang som heter Mammuttimarssi. Konceptet är enkelt: det finns flera olika serier, där man rör sig till fots olika långa sträckor inom 24 timmar. Man kan delta ensam eller med en grupp. Det finns en gemensam start, och den som är först i mål vinner. Under själva marschen svarar varje grupp eller deltagare för sin egen komfort.

Vårt lag beslöt sig för 100 kilometers utmaning. Vår taktik var klar: vi rör oss ca 7 km/h och gör korta pauser med jämna mellanrum. Som mat hade vi smörgåsar och choklad, och som dricka räknade vi med 5 liter gatorade per man. När vi kom fram till startplatsen blev det väldigt snart klart för oss att vi hade landat i centrum av den finländska ultrarun-scenen. Nästan alla andra deltagare var iklädda i tighta trikåer, utrustade med en liten 10-15 liters ryggsäck, och deras pannlampor hade lika många lumen som fyren i Rönnskär. Vi, i vår grupp, hade ännu dagen innan diskuterat valet mellan träningsskor och vandringsskor. Våra ryggsäck var jämfört med medeltalet så stora, att vi såg ut som vi skulle marschera genom hela Finland.

Efter startskottet höll vi fast vid vår egen taktik medan alla andra lag snart försvann ut ur vårt synfält.  Då evenemanget ordnas sent på hösten, blir första 10 timmar av tävlingen nattorientering. Kontrollerna var inte svåra att hitta, men man måste vara noga med att hållas på rätt väg.

Första 40 kilometerna gick enligt planerna, men efter det började man känna tröttheten i kroppen. Pauserna blev längre, och det var svårare att komma i gång efter en paus. Maten smakade inte alls, och man måste koncentrera sig mycket att orientera rätt. Soluppgången på morgonen var varmt välkommen, och gav lite energi för en kort stund. Vid 79 km och 18 timmar hade vristen på en kompis svällt upp så mycket, att han inte kunde fortsätta. Vi kom överens om att avbryta marschen, och ringde arrangörerna för att få skjuts av en ”raatotaksi” till målområde. Vår lilla besvikelse löste snart upp sig i bastun, där träffade vi andra deltagare och kunde byta ut erfarenheter om loppet. I vår serie deltog 22 lag, varav 5 lag avbröt marschen. Vinnaren i vår serie sprang 100 km på 12h 19min, då hade vi inte ens hälften av sträckan bakom oss. Sista lag däremot kom i mål efter 19h 47min. I hårdaste serien var sträckan 160 km, och två trötta deltagare kom i mål efter 23h 42min...

Det var intressant att delta i evenemanget, och prata med folk som hade deltagit redan flera gånger i marschen. Några hade sprungit deras första maraton ett år innan, och var nu redan med och springa 100 km. Nästa höst blir det revansch – den här gången med en mindre ryggsäck och ny taktik!

http://sites.google.com/site/mammuttimarssi/Home