Telemarkens hjälte

8 februari 2012

Jag hade oturligt nog annat program som kom i vägen för kursen skidteknik som gick för några veckor sedan. Jag hade varit otroligt taggad på att få prova min nyinskaffade telemarkutrustning sedan vi fick tillräckligt med snö hit till södra Finland. Efter 15 års åkande med snöbräda ville jag dessutom prova på skidåkning igen.

Därför var det inte svårt att bestämma sig för att haka på när ett litet gäng viguiter var på väg att erövra det mäktiga Mt Kokon (57 m.ö.h.) i Borgå. På morgonen, lördagen den 4. februari, startade således en bil full med skidutrustning och fyra entusiastiska viguiter från Helsingfors. Vi hade stora förväntningar på dagen. Det var passligt kallt, en -17 grader celsius och vindstilla. Dessutom tittade solen allt oftare fram mellan molnen ju närmare vi kom det massiva berget (här syftar jag då igen på Kokonbacken).

Väl framme var det bara att dra skidorna på fötterna och ge sig ut i den lilla barnbacken. Jag kände mig som fyra år på nytt, för första gången med slalomskidor på toppen av nallebacken i Åre Björnen på 80-talet. Ja, troligen stod jag stadigare på benen då. Efter några osäkra svängar och en hel del knäböjsövningar, under ett vakande öga från min kompis som agerade tålmodig telemarkinstruktör, var det dags att ta sig upp på den stora backen.

Ner kom jag åkandes graciöst som en skadeskjuten kråka. Man måste ju dock se det från den ljusa sidan, allt gick ju jättebra, jag hade bara lite problem med telemarksvängarna. Jag fick nog äta upp mina tidigare ord om att telemarkåkning inte kan vara så svårt. Det ser ju så enkelt och smidigt ut när de hurtiga norrmännen, iklädda mysiga ylletröjor, kommer åkande på sina gamla träskidor. Så enkelt var det tydligen inte. Jag hade svårt att komma tillräckligt långt ner i svängarna. Inte blev det mycket bättre heller ju mera klockan gick. Eftersom kroppen var så ovan med telemarkrörelserna blev det väldigt tungt för låren ju mer man försökte. Det hjälpte heller inte fastän mina kompisar så vänligt försökte peppa mig med ett skitigt hånskratt varje gång de svischade förbi i backen.

Allt som allt var det en väldigt lyckad dag och man får hoppas att det blir fler lika fina dagar i vinter. Jag fick definitivt blodad tand för telemarkåkning men en hel del övning krävs nog. Så jag antar att vi syns i backen!