Telemark, i-landshysteri och uppnådda mål

28 februari 2012

Imorgon bär det av mot Salzburg. Där kan jag strosa omkring en halv dag som en vanlig människa. Eller åtminstone en vanlig haltande människa. Smakar det så kostar det, eller vad det heter.

Efter fyra dagar i backen i Saalbach Hinterglemm Skicircus är jag både fysiskt och mentalt helt slutkörd. Min för mig nya telemarkutrustning verkar dock inte ha tagit lika mycket skada som jag. Såhär gick det till, på ett ungefär:

Fast besluten vid att lära mig telemarkssvängen åkte jag hela vägen ner till Alperna. Här har jag mött delvis det jag väntade mig; människor i någon slags masspsykos, där alla gör samma sak i samlad trupp utan att själv märka det. Och det kostar. Pengar. Redan första dagen sa jag till min vän att detta är mitt stora problem och äckel, att medan det i världen finns människor som inte har mat eller hem, så kan vi här ändå på detta sätt bära runt på våra dyra prylar och njuta av något som vi får där uppe i backen. Om vi nu kan njuta. Det som dock också slog mig var att de allra flesta människor jag såg var helt ”vanliga”. Jag hade väl förväntat mig någonslags tvång till prestige vad gäller både kläder, utrustning och utförande. Naturligtvis väldigt skönt att det inte var så.

Njutningen dock. Gällande telemarken. Den kom. På tredje dagen! När jag gråtfärdig och helt slut var på väg ner från berget och skulle åka den sista lilla biten precis ovanför byn, så hände det något. Tyngden föll rätt, balansen höll och vikten fördelade sig på båda skidor och då! Skidorna svängde som av sig själva! Förvånad svängde jag åt andra hållet. Det gick! ”Jag måste åka en gång till!”. Så istället för att mörbultad och tappad på all tro åka hem åkte jag två och en halv timme till i backen som var av samma storlek som Swinghills familjebacke!

Sista dagen i backen idag. Jag började med att åka med ”turbogruppen” som min vän drog. Trodde aldrig jag skulle orka i deras takt, men till min stora förvåning orkade jag hela förmiddagen och ännu mer förvånad var jag då jag insåg att det är bara röda backar vi kör i... Men efter lunch var jag trött och hann inte med längre, så lät gruppen försvinna utom synhåll. ...bara för att catcha en annan grupp, den som körde mellanhastighet. ”Häng på oss!” tyckte guiden, så jag gjorde det. Men sedan var det slut på det roliga. I det andra åket vurpade jag som så många gånger förr, men denna gång knakade det till i knät.

Efter att ha lyckats ta mig ner och stått i en het dusch olovligt länge la jag mig och sov, trots ett stort gäng holländare på samma våning som högljutt var på väg ut. Jag gav blanka fan i min sista chans för denna gång att äntligen se vad after ski går ut på utan att idag ens behöva tycka att jag blivit gammal och tråkig.

Telemarkssvängen lossade till sist. Det känns som alla de otaliga gångerna jag ”bjöd konjak” och ”satt mig på pallen” och allt annat jag behövt tänka på verkligen var värt det. Trots att jag haltar hem, så riktar jag än en gång ett stort tack till Danni, Annika och Harri som lärde ut telemarkteknik så professionellt på kursen i januari. Och vad beträffar masshysterin, så skulle jag inte rekommendera ett "skidparadis” som detta åt någon, men var och en får sin njutning av olika saker och jag unnar naturligtvis detta åt dem som njuter av det!