Iskl├Ąttring i Korouoma

1 - 5 mars 2012

 

 

Hemkommen tisdag morgon efter en knapp vecka av isklättring i Korouoma, Posio. Ett snabbt sammansvetsat gäng på sex kursister + två övriga delade en kåta och klättrade under dagarna i ledning av tre instruktörer. Med andra ord ett lyckat och lyxigt arrangemang som möjliggjorde mycken klättring. Detta var min första kurs som inte bestått i huvudsak av den egna årskursen. Jag kan inte säga att utsikten kändes särskilt skrämmande, men nog var det kanske en extra utmaning då man vant sig vid ett visst gäng. Ett steg från vigu-barndom till vigu-ungdom, kanske. Samtidigt var det ännu en insyn i hur stort sammanhang vigu är. Alldeles underbart att, återigen, inse att man kan fungera så bra med ett gäng man knappt träffat förut.

Vi hade alldeles enorm tur med vädret. Klarblå himmel samtliga dagar och inte alltför kallt. Vi fick å ena sidan testa hacka i is så kall att den bara krossades under yxan, å andra sidan fick vi klättra i ‘regn’. Utmanande, spännande, lärorikt.

Ett överhängande tema eller orosmoln var oundvikligen ”förändringen”. Det spekulerades om sista kurser och om framtiden för kurser av detta slag. Kanske detta också ledde till en starkare känsla av att försöka få ut allt av kursen, av genuin uppskattning för allt vad dessa kurser innebär och ger. Själv är jag självisk nog att jag inte kan låta bli att dra en lättnadens suck över att hinna med överhuvudtaget.


Isklättringen i sig var ju fantastiskt rolig i sig, men denna gång kände jag mer än vanligt hur otroligt skönt det var att vara ute i största allmänhet. Jag är säkert inte den enda som känner sig fastbunden inomhus med jobb och studier medan hela kroppen och hjärnan bara vill skrika efter att få komma ut. Jag hade kunnat bott i kåtan ett par dagar/veckor till.

I brist på äkta vara läser jag; så här ett läsetips: Thoreau! Om ni inte orkar med Walden rekommenderar jag kortare texter, t.ex. “Walking”. Känner mig nog ack så träffad då jag läser följande rader: "When sometimes I am reminded that the mechanics and shopkeepers stay in their shops [eller studerande vid sina datorer i uni, kröhöm] not only all the forenoon, but all the afternoon too, sitting with crossed legs, so many of them, – as if the legs were made to sit upon, and not to stand or walk upon, – I think that they deserve some credit for not having all committed suicide long ago." Ouch.