Sneffels Mountain - en läxa i respekt

14 - 15 juli 2012

Jag har för tillfället tagit en paus från Finland och befinner mig bland berg, öken och floder i småstaden Durango, Colorado. Efter knappa två veckor kan jag konstatera att jag fortfarande vänjer mig vid klimatet: värmen, torkan och höjden. Det senare var särskilt uppenbart i söndags då vi klättrade en 14er. Sneffels Mountain ligger på drygt 14 150 fots höjd, dvs. 4 300 meter upp i Ouray County, mellan Ouray och Telluride. Toppen är en del av San Juan Mountains, ”Amerikas Schweiz”. (För en bild av toppen, se t.ex. Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Mount_Sneffels) Förra sommaren vandrade jag upp längs en annan rutt från Telluride (känd fran Lars Sunds Colorado Avenue), dock utan att nå absoluta toppen. Denna gång var det revanch.

Vi, pojkvännen och två vänner, startade från Ouray efter en natt av lyxtältande vid Orvis Hot Springs, några kilometer utanför Ouray. Orvis är för övrigt antagligen min favorit vad gäller varma källor i trakten; mysigare och mindre ”anäggningsaktig” än de flesta platser. Dessutom skrämmer ”clothing optional” bort merparten av skräniga barnfamiljer.

Starten blev fördröjd av ett antal orsaker och vi påbörjade sjalva vandringen först kl. 9. Detta visste vi skulle bli ett problem eftersom vädret var ostadigt och väntades bli blott sämre framåt eftermiddagen. än så länge sken dock solen och vyerna var fantastiska. 12 kilometer från Ouray parkerade vi bilen. Trots att vi bara var ca 1,5 h körtid norr om Durango och kvalmig ökenluft kändes kylan redan då vi steg ur bilen. Runtom oss hade vi såval aktiva gruvor som ruinerna av övergivna dito och vi funderade på de människor som faktiskt bott har. En punkt i detta landskap, varav endast ett plakat återstar, var en gång hem till 80 personer. Mitt i juli skulle vi snart befinna oss på vädrets nåd; tänk då att bo har i februari sent 1800-tal.

Som sagt visste vi att det gällde en kamp mot tiden och detta präglade vår promenadtakt. Redan innan vi nådde den egentliga stigen, som börjar på drygt 12 000 fots höjd vid Yankee Boy Basin, kände jag mig långt mer utmattad än jag borde vara. Då vi började klättra uppför stenrösen närmare toppen kände jag mig något yr, men ingen huvudvärk sa jag kämpade vidare. En konstig känsla att befinna sig ute i orörd fantastisk natur i friska luften – och inte kunna andas! Då det blev brantare övergick jag helt till att ”scramble” på alla fyra, och med hjälp av mina armar gick det mycket lättare att ta sig fram.  Lustigt att tänka sig att man riktigt hoppas att det ska vara så brant som möjligt for att det är lättare att krypa än att gå.

Sneffels är inte särskilt svår tekniskt sett och rankas bland de lättare 14ers i Colorado. Toppen är dock aningen klurig eftersom den inkluderar att ta sig ut på en kant och genom en V-formad öppning som man måste ”stemma” igenom. Detta skulle kännas lite mindre oroväckande om man inte hade ett fall på x-hundra meter av stenrös direkt under sig... Jag skulle just ta mig igenom denna del då de forsta regndropparna målade stenarna. På grund av ren och dumdristig envishet kunde jag helt enkelt inte ge upp så nära toppen, så tre av oss fortsatte medan pojkvännen ädelt nog stannade kvar for att kunna ”spotta” oss på vår descent. Tur nog var det för inom loppet av några minuter var stenarna glashala. Vi nådde toppen runt 11.30. Utsikten var absolut obefintlig , vistelsen kort och tanken pa en fotosession av viktorösa bergsbestigare tvungen att överges helt; men fantastiskt kändes det att vara där.

Vägen ner var minst sagt obekväm. Lyckligtvis hann vi tillbaka genom V-et innan regnet bröt ut helt och hållet, men resten av vägen ner piskade hagel och regn i vara ansikten. Mina ben var så slut att jag knappt kunde stå och de leriga partierna närmast sagt slirade jag ner på huk och tog tag i större stenar för att inte tappa kontrollen. Stenarna var så hala att det var bäst att hålla sig ganska lågt hursomhelst. Fingrarna var svullna av kyla och klättring. Pga kylan och mattheten var det svårt att hitta koncentrationen för att inte slarva, inte sparka ner stenar pa varandra, inte falla och skada sig. Senast jag var uppe på Sneffels berättade våra vänner om en far och son som försökt sig på samma berg. Fadern gick forst och råkade släppa ivag en sten som träffade sonen och utflykten fick ett fatalt slut. Denna historia tänkte jag på, samt på en kanadensare som omkom efter ett fall på 200 feet efter att ha blivit överraskad av ett oväder pa ett berg i området ca 2 veckor sedan. Ingen panik...

Vi höll lugnet och tog oss ner, och just innan vi kommit tillbaka till Yankee Boy Basin upphörde regnet. Vi skyndade oss tillbaka till bilen for att inte bli nerkylda och åt den godaste smörgåsen och drack den mest värmande klunken kanelwhisky någonsin. Medan vi bytte om och rastade hundvalpen, som vi varit tvungna att lämna i bilen, diskuterade vi beredskap och säkerhet. Pojkvännen och jag bor tillsvidare på diverse vänners golv/tält/soffor och det mesta av våra saker och kläder befinner sig i ett lagerutrymme respektive längst ner i en rinkka på andra sidan stan. Vi bjöds med till Sneffels några timmar innan avfärd och var långt ifrån tillräckligt forberedda. Eftersom vi vandrat uppför Sneffels förut samt litade fullständigt på vara vänners kunskap och vana tvekade vi inte en sekund att följa med. Och vi klarade oss med vad vi hade; holl värmen och var någorlunda torra. Men i synnerhet medan jag funderade på olyckor som hänt andra kunde jag inte låta bli att tänka på hur vi skulle ha klarat oss ifall något faktiskt hade hänt; ifall någon av oss hade skadat sig och vi inte kunnat ta oss ner,  till exempel. Ovädret på toppen var definitivt en tankeställare och en läxa i vördnad, respekt och ödmjukhet för berg.

 Hälsningar från Colorado!

Dani

(psst... bilder kommer riktigt riktigt snart, men batteriet till kameran tog slut och konverteringsmanicken för amerikanska eluttag ar bortgömd någonstans i redan nämnda lagerutrymme.)