Sommarfjällspeccen: Brutala, vackra förunderliga Rago.

27 juli - 4 augusti 2012

 

Lite på en vecka sedan packades än en gång Vigu-bilarna fulla med vigun och mer än lovligt mycket packning. Denna gång var det vi på sommarfjäll-speccen som var påväg på vårt första äventyr tillsammans. Vi hade beslutit oss för ett äventyr till Rago nationalpark i nord-Norge, ett ställe ingen av oss hört om eller besökt tidligare. Regn hade de lovat varenda dag på yr.no. Ett vattenfall skulle där visst vara om man litar på google. Mycket myggor. Någon sade området verkade platt. Och litet.

Men efter timmar med bil och färja och en natt i Tärnaby var vi framme vid Lakshol, porten in till Rago. Det regnade inte. Nästan lite sol faktiskt.

 

Leden in i Rago ledde oss genom något som jag om jag inte haft en karta i handen skulle placerat någonstans i Amazonas djungel eller alternativt vid en Medelhavstrand. Varm fuktig luft. Stora gröna blad, bognande buskar och träd så grannt gröna att det gjorde litet ont i ögonen. Vattnet turkost och så klart som att det nästan inte fanns. Sandbottnet vitt som molnen på himlen. Vart hade vi egentligen kommit?

 

Gick vi in i Rago eller genom en teleport till Karibien? I can't tell.

 

Vi tassade ut ur djungeln och kravlade oss upp på den första höjden. Höga steniga branter omgav dalen vi vandrat i. Kvällssolen färgade de våta klipporna i guld. Minnet lär förgylla, men det var nästan så. Längs branterna rann vattenfall av silver.

 

Kvällssol.

 

Danny-boy och Jean-the man var ledare på turen. De flesta av av oss träffade Jean för första gången, han var en dunder-kille med milslång erfarenhet och han hade lätt för att få allt och alla att skratta. Denhär vandringen hade vi möjlighet att matlagsvis leda gruppen en dag i sänder. Vi fick individuell feedback och vid slutet av kursen var alla överens om att vi lärt oss otroligt mycket. Att hitta en bekväm och säker väg för en stor grupp i Rago var inte helt lätt, steniga fält och plötsliga branter på många meter gav oss alla god träning i ruttval och säkerhet. Dessutom var väderombytena snabba och under en halv timme fick man uppleva både sol, dimma, regn  hård blåst och stiltje.

 

Fem dagar vandrade vi omkring i Rago. Vi gick förbi Storskogvasshytta, upp över en högplatå förbi Ragohytta och fram till en sjö där vi stannade två nätter. Från den begav vi oss på olika toppturer. Bajep (700 möh.) och Snötoppen (1200 möh) bjöd på krävande orientering, väderombyten och otroliga vyer. Vad som på kartan verkade relativt lätt-orienterligt var i verkligheten en labyrint av stenblocksfält, stup och snöfält, för krävande för mig som var ledare för den dagens Snötoppstur. Som tur var Jean med och stödde hela vägen, gav oss råd och tips att fundera på. Det ombytliga vädret, den svåra terrängen och min lilla erfarenhet tänkte få mig att brista, men med hjälp mitt lugna och duktiga ledarpar Benjamin klarade vi oss hela och glada hem igen till kvällen. I fickan hade vi många nya upplevelser och situtationer att tänka på och ta med oss till framtida turer.

Vilken väg?

Påväg mot Snötoppen.

 

Vadringen hemåt gick i ett huj då hajarna Erik och Henri ledde oss raskt och säkert en god bit hemåt den följande dagen. Vi övernattade vid en vacker sjö som bjöd på röding åt Anna. Den smakade himmelskt. På kvällen samlades hela gänget runt lägerelden. Vi gick igenom händelserna hittils och alla var överens om att vi hade ett gäng att vara stolta över. Det kändes som att alla hade det bra och trivdes. Vädret var fortfarande på vår sida, det regnade om nätterna och var uppehåll och vindstilla på dagarna. Om jag måste komma fram med något negativt så måste det vara myggorna. De var på en hela tiden och det lugna vädret gav dem alla chanser att göra oss till levande prickikorvar. Ryktet om att smaskiga vigun var i farten måste ha spridit sig för hela nejdens myggor tycktes vara på plats. Men det om det negativa. Kan inte komma på mycket mer.

Nam!

 

Den sista dagen stannade vi vid den mäktiga Storfossen där vattnet från en turkosblå sjö kastade sig 200 meter ner för bergsväggen mot dalen varifrån vi startat fem dagar tidigare. Vi tog en lång paus vid fossen och sjön bjöd på två stora fiskar åt Danni och Jean, båda som glada småpojkar då de halade upp fiskarna ur vattnet. Resten av gruppen beundrade utsikten, fotograferade eller bara låg och latade sig på de varma klipporna.Fisk!

 

Kvällsvandringen mot bilarna gick i ett huj och plötligt var vi redan påväg hem. Det var overkligt att plötligt röra sig med bil igjen. I ett naps var vi framme vid svenska gränsen där vi tillbringade den sista natten före vi satt oss och våra betydligt lättare rinkor i bilen och åkte ända hem.

 

Det känns fortfarande overkligt att vara hemma. Luften är torr. Ljuden av staden är obekanta. Natten mörk. Sängen för mjuk. Men här sitter jag och skriver, för att inte glömma de minnen Rago-turen gett mig. Brutala, vackra, förunderliga Rago.

 

Stort tack till er alla som var med på turen. Vi ses snart.

 

-Nora, Vigu 16