Samvaro på hög nivå.

15 december 2012

 

Uppståndelsen med ”The hobbit” filmens premiär har fått mej att tänka tillbaka till min tid som ytbytesstuderandet i Nya Zeeland. Där gick jag  med i en klubb som hette ”the tramping club” som var till för friluftslivsintreserade studeranden. Med denna klubb fick jag vara med om flera roliga äventyr, och när jag sökte till VIGU-utbildningen hade jag förhoppningar om att få vara med om liknande äventyr även här hemma. Efter höstens kurser kan jag lugnt säga att dessa förhopningar blivit uppfyllda.

 

Jag tänkte nu berätta lite om en av de resor som jag var med på med ”the tramping club”. Klubben har ett eget litet skidfält uppe i bergen, som de upprätthåller med föreningskraft. Detta lät naturligtvis såpass intressant att det inte var svårt att tacka ja, då klubben ordnade årets första resa.

Bekant syn?

Vädret verkade inte så lovande i början av resan.

Vi åkte iväg över ett veckoslut och efter en lång och krokig väg vara vi framme vid ett regnigt basläger. Nästa dag var dock vädret betydligt bätttre och stället visade sig vara precis så bra som utlovats. Eftersom vi var så många på plats tyckte ledningen det skulle vara dags att få igång toppliften som lägat i träda i 10 år. Vi var förstås alla eld och lågor över idén, eftersom det skulle betyda åkning ända från toppen. Projektet visade sig dock vara lite svårare än vi hade tänkt oss. Lift-trossen låg nämligen begravd under ett rätt så tjockt snölager. Efter en dags slit hade vi dock lyckats gräva fram trossen och vi  var alla mycket ivriga över att få sätta igång liften. Tyvärr var maskineriet inte helt med på noterna, så vi fick ge upp iden om att få igång toppliften under denna resa.

Man tager vad man haver när man bygger en skidlift med föreningskraft.

Det hade snöat en del sen liften senast var i användning, så det krävdes en del grävande.

Traditionell nya zeeländsk skidmundering. Shorts kan användas året runt.

 

Att trossen gick av på första försöket när vi under nästa resa äntligen fick igång liften, och vi altså aldrig fick möjlighet att använda den, var till slut bara en bisak. Dagen där uppe på en solig bergstopp med trevligt sällskap då alla jobbade för ett gemensamt mål är bland det roligaste jag varit med om. Det är väl som man brukar säga, resan som är målet.

Innan första åket från toppen. känslan är alltid lite bättre om man tagit sig upp med egen kraft.

 

Jag har inte ännu hunnit vara med i VIGU rf så hemskt länge, men jag tycker ändå att jag redan kännt av en likadan anda i denna förening. Jag har fått räffa en massa fantastiskt trevliga människor som förts ihop av ett gemensamt intresse för uteliv. Jag är verkligen glad att denna förening finns till och jag ser fram emot alla små och stora saker som jag även i framtiden kommer att få uppleva i gott sällskap.